Första dagen på VFU:n på Parkskolan är avklarad. Härligt. Det känns som att det kommer bli väldigt bra. Jag har fått en väldigt bra handledare som verkligen ger ansvar. Jag känner verkligen att jag kommer få göra saker. Till imorgon ska jag ha planerat en lek till gympan. Vi ska köra att man springer till musik runt en massa rockringar, sen stannar musiken och då ska man snabbt in i en ring. Efterhand så blir antalet ringar allt mindre, och till slut ska 27 barn få plats i en?
Läraren påpekade också vikten av att se alla. Det är för mig något otroligt viktigt och imorgon ska jag se att jag är hos alla elever på något sätt.
När jag kom hem så skulle jag cykla till Freddes jobb och lämna en tablett till honom. Ja, det går bra fram till bro efter Tivoliparken. Där är visst järnvägsspår som min cykel vill följa. Så i slowmotion faller jag, för det är ju så det känns. Det där ögonblicket då man på något sätt hänger i luften och känner vägen försvinna under sig och marken komma närmre.
Nu sitter jag här och tycker mest synd om mig själv. Fläskläpp och sönderslaget knä. Den här kvällen blev inte vad jag hade tänkt mig. Jag som skulle plugga en hel det så att jag kom i fas, men det får väl vänta till imorgon. Då kan jag ju antagligen inte träna heller vilket var planen för imorgon. För hur ska jag kunna ligga på knä och göra armhävningar eller hoppa höga hopp och böja på knäna? Jag orkar knappt ens göra mat. Det är synd om mig.
Älskling, kom till mig och kyss bort all smärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar