- Vill du följa med?
Petra visste inte. Hon tvekar, hon var ju på väg hem. Hem till sitt lilla rum, där skulle hon sitta vid köksbordet och äta pannkakor utan sällskap. Ibland längtar hon efter sällskapet, men gör hon det nu? Hon vet knappt vart de andra är på väg. Hon har bara hört deras snabba dialog om olika restauranger och om att dra vidare till en nyöppnad bar. Vill hon verkligen det, ut och konversera om obetydliga företeelser och inträffanden?
- Kom igen, bestäm dig då.
De andra börjar hoppa in i bilen, det ser trångt ut och ska hon behöva trängas och dela luften med dessa gråa människor. Men tänk, om det finns någon där ute som också njuter sin mat i ensamhet och skulle uppskatta att dela den ibland? Ensamheten kan ju trots allt vara trivsammare om man är två.
- Nu kör vi. Vi ses imorgon.
Hon står kvar, ser den röda bilen fara framåt som ett resultat av en våldsam tryckning på gasen. Bilden kör fram och vänder i en skicklig U-sväng. Hon sträcker ut handen och vikar. Bilen bromsar kraftigt och bromsarna tjuter. Dörren öppnas och hon hoppar in. Ikväll ska hon njuta av maten tillsammans med andra och hon ska ha roligt.
(Skriv om att få en chans som kommer att försvinna om en kort stund om du inte tar den NU.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ett härligt tempo -man riktigt känner hur chansen står och rusar med motorn. Jättefint! //Sofie
Visst är det skönt att man kan ändra sig och att det aldrig är försent! Trevlig läsning!
Jag håller med Sofie. Ett tempo som manar framåt! Chanser är till för att utmana! Till för att greppa i samma stund som de står framför en! Finfint! Cissi
Skicka en kommentar