Jag litar på dig

Just nu funderar jag på om jag, inte glädjs, men kanske tackar för andras olycka. De får mig att tänka efter, begrunda och göra nya saker. När en av dem jag bryr mig allra mest om säger till mig att ta vara på det jag har, då måste jag bara göra det. Ibland känns det som jag glömmer det. Att jag vant mig vid att ha honom vid min sida och vissa dagar bara försvinner. Att jag glömmer bort att visa min tacksamhet, min kärlek och därför ska jag försöka igen och igen. Att påminnas, att förnya. För jag tro, starkt, på att det som får en relation att vara är att visa varandra sin uppskattning, att förvåna och överraska. Kanske ta den där andra vägen en dag.

Och kanke handlar det om att respektera och acceptera varandra, ge varandra frihet utan att tappa bort varandra.

Men hur ska jag kunna veta, oerfaren, men ändå så kär? Hur ska jag kunna veta att kärleken ska hålla?

Jag har vågat ge mig mig till dig, låtit dig bli en del av mitt liv. Jag tro, jag vill och önskar inget mer än att kärleken mellan oss ska vara för evigt. Kanske är det steg ett, att tro och att våga ge sin själ och sitt hjärta till någon annan. Jag litar på dig.