Skrivpuff - Utmaning 26

(Skriv om person som lever på hoppet, trots allt.)

Hur kan allt gå fel? Hon vaknar med ett ryck. Fumlar med grusiga ögon efter mobilen, och får fram displayen. 09.06. Nej, nej. Mötet har redan börjat, hennes möte som kanske skulle vara avgörande för hennes ställning på jobbet. En chans i livet får man och hon försover sig. Hon slå in numret på mobilen samtidigt som hon drar på sig sin nyinköpta dress i en mjuk rosa ton. Hon måste ha kaffe, hon darrar av nervositet. Hon snurrar ut i köket och ber telefonisten att hälsa chefen att hon är där om fyrtiominuter. Burken är tom och tur är väl det för någon tid för kaffe finns egentligen inte. Hon kan springa in på det nyöppnade caféet under lägenheten på väg till bussen. Hon drar borsten genom hårt och hört ett knack. Där rök det skaftet också. Hon suckar djup och bestämmer sig för att gå. Snabba steg ner för trappan och i på caféet. Starkt kaffe, äntligen och öppnar oförsiktigt dörren. Det straffar sig. Hon spiller kaffe över kjolen när hon krockar med den unga killen i dörren. Hon ursäktar sig och han är snabb med att hämta servetter för att hjälpa henne. Klockan går och hon har inte tid att vänta, där kommer bussen. Bussen. Betala. Hon har glömt busskortet hemma, men några mynt finns i botten på väskan. Men fläckig kjol och oborstat hårt sätter hon sig på bussen. Tiden går snabbt. Minuterna springer och alla rödljus är röda. Det är väl därför man brukar kalla dem för rödljus, de visar rött alldeles för ofta. Så är hon framme och hon ska kliva av bussen. Benet viker sig under henne och hon känner marken försvinna. Händerna tar emot marken och smågrus skär in i handflatorna. Hur ska hon klara av det här mötet? Hon vill så mycket. Hon får hjälp av en kvinna att resa sig upp. Hon får en näsduk att hålla mot knäet som det gått hål på. Hon haltar mot ingången till jobbet och inser nu att hon glömt laptopen med presentationen hemma. Hon skrattar och tänker ”vilken tur att det är hoppet jag ska tala om, för så här kan det gå”.