Förintelsens minnesdag

Idag är det den 30 januari 2007. Det innebär att det är 63 år sedan de sista judarna blev befriade från tyskarna.

Detta inlägget är för att hedra de som dog, men också till de som överlevde. Till de som nu vågar stå upp och föra sina levnadsöden vidare.

Idag har vi lyssnat på en kvinna som var med och upplevde de hemska som hände i Tyskland 1939-1945. Och ändå så började det säkert långt innan.

Hon berättade en väldigt rörande och djup berättelse om livet som jude under krigstiden. Tänk att som bara barnet tvingas skiljas från alla man älskar. Alla som betyder något. De ända man har kvar. Tänk att aldrig få träffa dem igen. Tänk att få leva nästa utan mat och vatten. Tänk att tvingas dela säng med tio andra personer, utan täcke. Tänk att få ligga i löss, kryp och andra skadedjup. Tänk att få fraktas som boskap. Tänk att bli sorterad som djur. Tänk att aldrig veta hur morgondagen blir. Tänk att förlora all tidsuppfattning, att inte kunna skilja på natt och dag. Tänk att vara hatad.

Tänk att vara hatad för det du tror på. För det du blivit uppväxt med. Din tro. Din religion.

Tänk att veta att du kanske inte lever imorgon.

Tänk rädslan och saknaden som skulle fylla dig varje dag.

Det är ofattbart.

Det är ett faktum att förintelsen har ägt rum. Det kan ingen ändra på. Det är inget påhitt. Det är sant. Låt ingen lura dig att tro något annat.

För mig är det ofattbart att en människa kan få ett helt folk att hata en folkgrupp så enormt mycket. Allt det hat som måste ha funnits i denna kropp. Det går inte en att föreställa sig det.

Ni som hört berättelser från judiska fångar i koncentrationsläger. Ta berättelserna till era hjärtan. De är sanna. De har blivit upplevda. Berätta för människor om det ni hört. Låt dessa hemska, men ändå fantastiska livsöde gå vidare. Det är fantastiskt att det finns människor som överlevde det förtryck och hat som de utsattes för.

Bär dem med er. Ha dem i ert hjärta.