Skrivpuff - Utmaning 27

(Skriv om någon som har anledning att skämmas.)

Han hade tappat bort henne. Mitt i marknadsvimlet hade hon försvunnit. Varför höll han inte hennes hand, precis som han lovat att göra. Nu är hon borta. Han skulle bara gå och köpa den där sockervadden, som hon bad om och lämnade henne ensam vid ståndet med hemgjorda smycken. Hon verkade så intresserad av dem, som om de nästan trollband henne. Och kön till kiosken var lång, och han glömde bort att vända sig om. Tänk om han bara hade gjort det, åtminstone en gång. Då hade han kanske upptäckt sin förlust några minuter tidigare. Då hade han inte ens haft något problem nu. Hon som är så liten, och människorna som är så många, stora och vem ska lägga märke till någon annan än sig själv. Hon kanske inte ens ville lämna smyckena, någon kanske har tagit henne. I panik irrar han nu runt för att finna den blonda flickan. Hennes hår är lika gult som halm och i solens så glittrar det som guld. Han frågar den äldre mannen som gör smycken i silver om han sett vilket håll hon gick åt, men han förstår inte och minnet verkar kort. Han skäms för sin slavighet och ångersten börjar komma krypande under hans bleka skin. Idag är vårens första dag och de skulle ju bara gå ut tillsammans, de två för att ha en strålande tid med varandra. Nu är båda ensamma och han har svikit sett löfte. Det är inte något han gör i vanliga fall och önskar att det som skett aldrig hänt. Av alla han frågar har ingen sett, en flicka i grön jacka och gråa shorts. Att han släppte en hand var det dummaste han gjort, för se vad som hänt honom nu. Men så ser han en blick som han känner igen, sin älskade syster på stor, rolig clowns axlar. Han är snabbt där och tar henne i sin famn. Han berättar att han skäms, att han ångrar sig så mycket och att han nu ska hålla henne hårt. Hon skrattar och beskriver att den roliga gubben i förstora skor gav henne glass.