Skit också. Vad ska jag göra nu? Kön utanför är lång och full av kvinnor som otåligt väntar. Aldrig att jag går ut i det här skicket. När jag ska göra något så genant som det här, att visa att jag är mänsklig, då ska jag göra det med stil och heder. Jag får lirka lite, dra försiktigt Jag måste lugna ner mig, annars kommer något gå sönder. Någon spolar på toaletten bredvid och här står jag. Fast. Tiden springer och sju minuter har redan gått. Folk kan ju tro att jag har en väldigt krånglig mage eller en rolig tid med mig själv. Hur ska jag kunna gå ut härifrån och kunna se de andra i ögonen? Här står jag, på en offentlig toalett med smutsiga väggar och toapapper på golvet. Blusen har fastnat i gylfen och vill liksom inte komma loss. Kanske om jag sätter foten på sitsen så jag kommer åt ordentligt. Jag får dra sakta, dragkedjan neråt o tyget utåt. Eller kanske inåt. Eller så struntar jag i det här. Bestämt drar jag upp gylfen så högt det går. Tyger knakar och börjar tråda dig. Innan jag knäpper knappen i mina blåa jeans ser jag det vita tyget nyfiket sticka fram. Jag sträcker på mig, öppnar beslutsamt dörren och möter 15 par ögon som stirrar på mig. Jag går fram till handfatet, sköljer händerna med tvål och iskallt vatten. Någon smiter snabbt in på det bås jag lämnat ledigt. Jag lämnar rummet.
(Skriv om att sitta fast)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
så igenkännande , bra beskrvet. man dras in i din text!!
Skicka en kommentar