fredag 8 maj 2009

Skrivpuff 128

Ett litet barn, blott knappt fyllda sju. Så oskuldsfullt, så utsatt för vuxenvärldens makt. Så oförstående för det vi kallar ironi. Förvirrade försök att förstå frökens hånfulla ord.

"Du kan ju verkligen klippa", förföljs av djupa suckar och himlande ögon. Bakom ryggen på barnet ler de vuxna i samförstånd. Hur svårt kan det vara?
"Du är ju verkligen konstig" missförstås och blir ett hårt slag i magen. Konstig vill ingen vara, ingen vill stå ensam framför sina kamrater. Ett retsamt ord, kan klassas som lögn, blir en sanning för den som missar en signal.
"Vad söt du är" sägs om den som satt tröjan bak och fram. Men kroppen vänder sig bort, i avsky och missnöje. Frågan hänger i luften. Varför lär du dig aldrig?

Blåa ögon som oförstående stirrar in i mörkt bruna, nästan svart fyllda med förakt. Det är en hålfull överlägsenhet som tittar tillbaka.

Hur ska den som liten är, förstå vad alla ord bär med, när kroppen talar tydligare än ord?

Ta med dig, i ditt minne. Att hur något sägs, är minst lika viktigt som vad.

(Skriv om dubbla budskap)

2 kommentarer:

Tjotten sa...

Hej!
Så här uppfattade jag och kännde jag inför texten och innehållet. Innehållet tyckte jag om, det är lätt att ta till sig då det är något alla på något vis varit med om. Dubbla budskap som är så sårande. Men jag hade lite svårare att läsa texten då den mer känndes som en dikt, men inte skriven i diktform. Alltså språkmässigt diktform men eftersom den inte hade dom andningspauserna som en dikt tyckte jag den kändes lite tung.

Cecilia Sahlström sa...

Jag har samma tema idag! Om vuxna som utsätter barn för ironi. Jag kände en lång och tung historia bakom din tämligen korta berättelse. Om ett utsatt och ensamt barn. Utestängt från förståelse. Utan att förstå. Hemskt! Cissi