Skrivpuff 146

Jag minns, som att det var igår. Iklädd vit klänning och full av skratt. Jag tror vi alla hade den där känslan, det här var dagen då friheten skulle komma på riktigt. Skrattet band oss samman. Alla höjde glasen i lyckliga skålar och skrek ut sin glädje. Vi njöt utav sommarvärmen som äntligen kommit, vi åt jordgubbar och drack champagne. Stolta var vi allihop, vi som hade kämpat tillsammans och nu nått vårt mål. Så på varje huvud fanns en vit mössa, precis som det ska vara. Namn och klass broderat i guld. Den dagen ville jag aldrig ta av den. Jag ville stanna där för alltid. Jag visste vad jag hade men inte vad som skulle hända. Jag skulle bli tvungen att pröva mina egna vingar, stå på egna ben och lämna boet. Boet som varit min trygghet och mitt hem. Det var dags att flyga högt. Den här dagen var slutet på något, men samtidigt början på något nytt, något större.

Varje minut räknades, för snart skulle tiden komma då vi skulle springa tillsammans för sista gången. Glädjen blandas med skoskav på väg mot krykan. En grupp ungdomar som minns tillsammans, berättar om saknad till varandra och framtidsplaner. Kyrkan står ståtligt, med kyrktuppen högt upp. Skratt och sång en salig röra. Det är en glädjens dag och jag ser alla andra välkända ansikten. Aldrig tror jag vi har varit så vackra som den dagen. I kyrkan sjunger kören Den blomstertid nu kommer. Alla minns vi väl den sången, ett tecken på skolavslutning och väntande lediga dagar. Det skulle vi aldrig få igen. Det här är studenters lyckligaste dag. En otroligt lång väntan närmade sig sitt slut.

(Skriv på temat "Den blomstertid nu kommer")