Han ser henne komma, genom fönstret randigt av regn. Där nere, på gatan under det pricka paraplyet han köpt till henne en födelsedag. Han vet hon älskar prickigt och för hennes skull har han målat cirklar på väggen i vardagsrummet. De är gröna som nyutslagna vårträd. Han har varit arg och ledsen hela dagen. Idag skulle varit deras dag. De skulle legat i sängen precis som så länge som de velat och känt varandras närhet. När de nästan fått nog av varandra skulle de gått upp och tillsammans gjort scones. De kunde ätit dem med apelsinmarmelad och ost. De kunde fått känna doften av sött te och smaker blandas i en underbar harmoni. Resten av dagen kunde de gjort precis vad de önskat, så länge det var bredvid varandra. Inget av detta hände. Han har fällt tårar under dagen, precis som regn har de fallit. Han försöker att intala sig att han inte är arg på henne, men visst har hennes frånvaro tagit sig in hans kropp. Den sitter i hela kroppen, men allra hårdast grepp har den om hans hjärta. Ibland tänker han att han låter henne ta över, bestämma över hans kropp och tanke.
Nu kommer hon, han hör hennes steg i trappan. Han vill släppa ilskan som han känner, som kommer göra att han fräser och surar. Som kommer göra henne irriterad. Han vet att hon var tvungen och gå, och vill inte klandra henne. Han vill visa att hon är viktigt. Han vill visa att hon är den enda för honom. Han vet att han själv ansvara för sin sinnesstämning. Han vet att han kan välja. Dörren öppnas. Han vet att han kan välja och nu väljer han lycka.
(Skriv om att ansvara för sin egen lycka)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar