Det lilla djuret klättrar snabbt upp för trädet, sätter klorna i barken och tar sig högre och högre. Pälsen är brun och svansen yvig. Högt där uppe stannar den. Jag ser hur den vrider huvudet och ser ner på mig. Jag ser de svart, pigga ögonen titta på mig. Leenden sprider sig i min kropp. Våra blickar fastnar i varandra, det är som om tiden står still. Jag undrar vad den tänker, ekorren där uppe. Kanske har den byggt sitt bo där uppe eller letar efter nötter. Jag undrar hur den hade känts i min famn, om pälsen hade smekt min hud och hjärtat hade tickat där inne i den lilla kroppen. Men plötsligt, hörs två barn som kommer mot oss. De kommer på varsin skinande röd cykel. Kontakten med ekorren bryts. Den spänner sig kropp och smidigt hoppar den mellan klena grenar. Barnen är snabbt borta, precis som ekorren. Mina tankar hänger i luften och tur är väl det. För ekorren är fri, precis som det ska vara.
(Skriv om att klättra)
(Skriv om att klättra)
1 kommentar:
vilken otroligt bra beskrivning ser den lilla ekorren framför mig och kan tänka mig stå där i slottsskogen under trädet där jag hade funnit den
Skicka en kommentar