När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Jag hinner inte med att stå still här och trängas med folk för att fundera över vad som hänt. Anslutningståg skulle gå om 3 minuter. Det var en väldig tur att jag hade hjul på väskan. Jag hoppar av vagnen, fyller lungorna med iskall luft och drar i väskans skinnklädda handtag. Jag tar i med alla mina krafter och svettdroppar träder fram vid hårfästet. Äntligen börjar den smyga framåt, ett sista ryck och väskan far ner på den slitna grå perrongen. Där står jag, med väskan upp och ner och letar stressat efter nästa tåg. Skyltarna är svåra att se och folket springer runt mig.
Jag ställer väskan rätt. Den är gammal och välanvänd. Skinnet börjar slitas bort i kanterna och nu har ju någon tydligen kraschat mina lås också. Jag drar väskan irriterad bakom mig och försöker undvika att trampa på allt skräp som människor slänger på marken. Jag avskys skitiga platser och det här en sådan. Papperservetter, muggar och gamla tidningar. Överallt, precis som om någon tömt soptunnornas innehåll och sen sprungit här ifrån. En stressad röst hörs i högtalarna. "Tåg mot Stockholm, ankommer på spår två". Rösten bryter nästan i falsett och upprepar sitt budskap två gånger till. Men spår två, det är ju på samma perrong som jag står på. Bara för mig att flytta mig 4 meter åt höger ju.
Jag drar väskan efter mig och ser tåget komma in. Jag hör det välbekant dunkandet av tåget mot rälsen och hur bromsarna gnisslar. Dörrarna öppnas och folk nästan ramlar av tåget. Så mycket människor det verkar vara. Jag går fram mot dörren och försöker lyfta väskan upp i vagnen. Omöjligt att få den att röra sig en millimeter från marken. En ung man kommer fram och tillsammans lyckas vi få upp väskan.
Nyfiken som jag är så sätter jag väskan bredvid mig och drar i dragkedjan. Jag måste få veta vad som hänt. Ett par välbekanta ögon stirrar på mig från väskans mörker. Jag ger upp ett skrik av förvåning. Jag förstår ingenting. "Kan du vara snäll att släppa ut mig?" säger den som hoppa in i min väska.
(Börja texten med - När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna.)
Jag ställer väskan rätt. Den är gammal och välanvänd. Skinnet börjar slitas bort i kanterna och nu har ju någon tydligen kraschat mina lås också. Jag drar väskan irriterad bakom mig och försöker undvika att trampa på allt skräp som människor slänger på marken. Jag avskys skitiga platser och det här en sådan. Papperservetter, muggar och gamla tidningar. Överallt, precis som om någon tömt soptunnornas innehåll och sen sprungit här ifrån. En stressad röst hörs i högtalarna. "Tåg mot Stockholm, ankommer på spår två". Rösten bryter nästan i falsett och upprepar sitt budskap två gånger till. Men spår två, det är ju på samma perrong som jag står på. Bara för mig att flytta mig 4 meter åt höger ju.
Jag drar väskan efter mig och ser tåget komma in. Jag hör det välbekant dunkandet av tåget mot rälsen och hur bromsarna gnisslar. Dörrarna öppnas och folk nästan ramlar av tåget. Så mycket människor det verkar vara. Jag går fram mot dörren och försöker lyfta väskan upp i vagnen. Omöjligt att få den att röra sig en millimeter från marken. En ung man kommer fram och tillsammans lyckas vi få upp väskan.
Nyfiken som jag är så sätter jag väskan bredvid mig och drar i dragkedjan. Jag måste få veta vad som hänt. Ett par välbekanta ögon stirrar på mig från väskans mörker. Jag ger upp ett skrik av förvåning. Jag förstår ingenting. "Kan du vara snäll att släppa ut mig?" säger den som hoppa in i min väska.
(Börja texten med - När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar